Make a move
Kort sammanfattning av lördagen:
I lördags var det askalas hemma hos mig! Tanken var ju att vi skulle askalasa i tennishallen som jag hade hyrt, men jag lyckades dubbelboka och ett gäng svettiga män var redan där och partade när vi skulle dit. Men eftersom att mina föräldrar är världens snällaste lät dom mig ha partyparty hemma istället. Jag sa till mor och far att cirka 18 personer skulle komma, och det var det jag trodde i min förvirring åstakommen av alkohol, men, inte mindre än 28 pers dök upp. Säkert lite fler som jag glömde räkna.
Men vad gjorde det, alla log och var fulla. När klockan började närma sig ett tröttnade mor och sa att det kanske var dags för hälften av oss att gå hem, och inte för äns då avslöjade Jonas att han var hemma och dit bar det av. Där var det också kul, förutom att jag tappade bort mina gin 25 gånger.
Tiden gick och klockan blev hemgång. Väl hemma möttes jag av Tina och Julia som hade tagit nån konstig väg och inte gått förbi mig där jag stod och väntade på dom! När vi hade börjar grilla toast dök även Kryddarn upp (aka Elin). Vi åt toast och var glada!
Ja det finns inte så mycket mer att säga, Elin har redan sagt all: Elin
En lyckad kväll, jag hade kul. Mina kompisar äger.
Farväl och Godnatt,
Shejken
I lördags var det askalas hemma hos mig! Tanken var ju att vi skulle askalasa i tennishallen som jag hade hyrt, men jag lyckades dubbelboka och ett gäng svettiga män var redan där och partade när vi skulle dit. Men eftersom att mina föräldrar är världens snällaste lät dom mig ha partyparty hemma istället. Jag sa till mor och far att cirka 18 personer skulle komma, och det var det jag trodde i min förvirring åstakommen av alkohol, men, inte mindre än 28 pers dök upp. Säkert lite fler som jag glömde räkna.
Men vad gjorde det, alla log och var fulla. När klockan började närma sig ett tröttnade mor och sa att det kanske var dags för hälften av oss att gå hem, och inte för äns då avslöjade Jonas att han var hemma och dit bar det av. Där var det också kul, förutom att jag tappade bort mina gin 25 gånger.
Tiden gick och klockan blev hemgång. Väl hemma möttes jag av Tina och Julia som hade tagit nån konstig väg och inte gått förbi mig där jag stod och väntade på dom! När vi hade börjar grilla toast dök även Kryddarn upp (aka Elin). Vi åt toast och var glada!
Ja det finns inte så mycket mer att säga, Elin har redan sagt all: Elin
En lyckad kväll, jag hade kul. Mina kompisar äger.
Farväl och Godnatt,
Shejken
Look after you
Tja! Igår tog jag och Fredrik oss ut på äventyr som började med några groggar hos Therry, sedan fortsatte vi till Jozie som hade 19 års kalas (långpromenix). Hos Jozie fanns en hel drös med människor jag aldrig hade träffat förut, mycket trevliga folk! Efter ytterligare några groggar satte jag och Fredrik igång en utforskningsrunda i huset och på övervåningen hittade vi Jozies 14-åriga halvsyrra som satt och spela Guitar Hero, så vi joinade. Och vi sög, hon ägde oss totalt. Fredrik blev snurrig av Guitar Hero så vi gick ner till folket igen.
Efter ännu mer grogg och ännu mer hälsningar på nya folk dök Elin och Annelie upp från ingenstans, och det första Annelie gjorde var att försäkra sig om att vi inte hade några outdelade indianer(?) eller nått sånt. Asbra! Kvällen hos Jozie var ju jättetrevlig, men sen ryktades det om att hennes föräldrar skulle komma hem och ryktet blev ju bekräftat, så vi flydde till Ellen Matton(LÅÅÅNGPROMENIX). Hos Ellen möttes vi av henne som sa att vi iaf kunde ringa nästa gång vi skulle komma på fest, men hon var i alla fall jätteglad. Hos Ellen var det också väldigt trevligt, och saken blev ju inte sämre pga att det fanns tårta där. Så jävla god tårta, kan tillägas. Hos Ellen bekantade sig Fredrik lite mer med Desses kompis Erika, och när det var dags att gå från Ellen till Desse på 'efterfest' så kände jag mig skylldig att följa med så att Fredrik inte skulle behöva umgås med Erika och resten av folket där utan backup, så då gick vi den LÅÅÅNGA vägen hem till Desse igen. Dock var jag smart och hämtade min cykel hemifrån innan vi for. Blev även tvungen att skjutsa Elin till Desse, vi var först på plats och Desses far öppnade dörren åt oss samtidigt som han mumlade några arga ord, vi väckte ju honom trotts allt kl halv 2 på natten. Hos Desse låg jag i en säng och snackade svengelska med Owe och Fredde låg och pussades med Erika hela kvällen, och jag fattar inte riktigt varför jag skulle följa med till Desse från hela början, haha.
Jävlar vad mycket jag skriver.
Hursomhelst var det en astrevlig kväll, och jag får väl tacka Fredde, Desse och Elin som gjorde kvällen ännu roligare!
Farväl,
Shejken
FÖRRESTEN, jag bara skojade i föregående inlägg, jag ville bara testa att vara EMO. Mitt liv äger rätt hårt faktiskt.
Efter ännu mer grogg och ännu mer hälsningar på nya folk dök Elin och Annelie upp från ingenstans, och det första Annelie gjorde var att försäkra sig om att vi inte hade några outdelade indianer(?) eller nått sånt. Asbra! Kvällen hos Jozie var ju jättetrevlig, men sen ryktades det om att hennes föräldrar skulle komma hem och ryktet blev ju bekräftat, så vi flydde till Ellen Matton(LÅÅÅNGPROMENIX). Hos Ellen möttes vi av henne som sa att vi iaf kunde ringa nästa gång vi skulle komma på fest, men hon var i alla fall jätteglad. Hos Ellen var det också väldigt trevligt, och saken blev ju inte sämre pga att det fanns tårta där. Så jävla god tårta, kan tillägas. Hos Ellen bekantade sig Fredrik lite mer med Desses kompis Erika, och när det var dags att gå från Ellen till Desse på 'efterfest' så kände jag mig skylldig att följa med så att Fredrik inte skulle behöva umgås med Erika och resten av folket där utan backup, så då gick vi den LÅÅÅNGA vägen hem till Desse igen. Dock var jag smart och hämtade min cykel hemifrån innan vi for. Blev även tvungen att skjutsa Elin till Desse, vi var först på plats och Desses far öppnade dörren åt oss samtidigt som han mumlade några arga ord, vi väckte ju honom trotts allt kl halv 2 på natten. Hos Desse låg jag i en säng och snackade svengelska med Owe och Fredde låg och pussades med Erika hela kvällen, och jag fattar inte riktigt varför jag skulle följa med till Desse från hela början, haha.
Jävlar vad mycket jag skriver.
Hursomhelst var det en astrevlig kväll, och jag får väl tacka Fredde, Desse och Elin som gjorde kvällen ännu roligare!
Farväl,
Shejken
FÖRRESTEN, jag bara skojade i föregående inlägg, jag ville bara testa att vara EMO. Mitt liv äger rätt hårt faktiskt.
Show you how
Kära blogg. Idag tänkte jag blogga loss lite.
På utsidan kanske jag verkar glad, rolig och nöjd. Men så är inte fallet. Mitt liv är chaos, allt omkring mig faller isär. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt jag någonsin trott på håller sakta på att ruttna bort i tidens förmultnande process. Min en gång så skarpa hjärna börjar sjunka ihop till en grå geggig massa. Mina ben orkar inte längre bära mig, blodet i min kropp känns som is. Jag tycker mig alltid hitta mig själv i den mest regnigna och mörka del av världen där inget hopp finns på flera mils avstånd och det finns inte en chans att ta mig upp från marken, då mina muskler inte gör som jag säger. Inte en strimma av ljus kan skådas någonstans, mörkret omringar mig och kryper sakta upp längst min ryggrad och tar över hela min kropp. Vännerna jag en gång hade sviker mig en efter en, stöter sakta bort mig från gänget. Slutar hälsa på mig när jag går förbi, ringer aldrig mer. Den mänskliga beröring jag älskar så mycket är nu ett minne blott. Jag drömmer mig ofta bort till mina vänner, att få vara med dom, att få kramas med någon, att bara känna sig behövd. För en gång var jag mer än vad jag är nu, bara ett grått skal som inte kan känna någonting. Död inombords. Ångest. Panik.
Jag kan ligga i min kalla säng i flera timmar och bara stirra upp i taket, i hopp om att någon ska säga något till mig på msn där jag alltid är inloggad, eller för att få höra sms signalen på mobilen. Men lyckans ljud som jag så länge ligger och väntar på hörs aldrig. Jag är bortglömd. Jag vet inte vad jag har gjort, varför har det blivit såhär? Jag har inte ändrats, och det har inte ni heller men någonting har ändrads. Jag kan bara inte förstå vad.
Varje ensam dag känns som en evighet och dom få gånger telefonförsäljare ringer eller när jag hinner säga hej till brevbäraren känner jag en svag känsla av det som nu är helt bortblåst ur mig...kärlek. Varje dag likadan, vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Jag intalar mig hundra gånger varje dag att mitt liv kommer bli bättre, att jag snart kommer hitta en vändpunkt. Det har jag intalat mig länge nu, men ingenting händer. Ingent alls. Ensamheten växer och växer varje dag och jag funderar oftare och oftare på att bara avsluta detta, min patetiska ursäkt för ett liv. Jag sätter ofta in fingrarna i munnen och låtsas som att det är en pistol, och jag trycker på avtryckaren. Jag äter för myckt alvedon, bara för att slippa känna någonting alls.
Det är nära nu, det känner jag. Och detta kan vara ett slags hejdå brev. Även fast jag vet att det inte är någon som bryr sig. Det ska bara bli så skönt att slippa det här "livet".
Farväl, för alltid?
På utsidan kanske jag verkar glad, rolig och nöjd. Men så är inte fallet. Mitt liv är chaos, allt omkring mig faller isär. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt jag någonsin trott på håller sakta på att ruttna bort i tidens förmultnande process. Min en gång så skarpa hjärna börjar sjunka ihop till en grå geggig massa. Mina ben orkar inte längre bära mig, blodet i min kropp känns som is. Jag tycker mig alltid hitta mig själv i den mest regnigna och mörka del av världen där inget hopp finns på flera mils avstånd och det finns inte en chans att ta mig upp från marken, då mina muskler inte gör som jag säger. Inte en strimma av ljus kan skådas någonstans, mörkret omringar mig och kryper sakta upp längst min ryggrad och tar över hela min kropp. Vännerna jag en gång hade sviker mig en efter en, stöter sakta bort mig från gänget. Slutar hälsa på mig när jag går förbi, ringer aldrig mer. Den mänskliga beröring jag älskar så mycket är nu ett minne blott. Jag drömmer mig ofta bort till mina vänner, att få vara med dom, att få kramas med någon, att bara känna sig behövd. För en gång var jag mer än vad jag är nu, bara ett grått skal som inte kan känna någonting. Död inombords. Ångest. Panik.
Jag kan ligga i min kalla säng i flera timmar och bara stirra upp i taket, i hopp om att någon ska säga något till mig på msn där jag alltid är inloggad, eller för att få höra sms signalen på mobilen. Men lyckans ljud som jag så länge ligger och väntar på hörs aldrig. Jag är bortglömd. Jag vet inte vad jag har gjort, varför har det blivit såhär? Jag har inte ändrats, och det har inte ni heller men någonting har ändrads. Jag kan bara inte förstå vad.
Varje ensam dag känns som en evighet och dom få gånger telefonförsäljare ringer eller när jag hinner säga hej till brevbäraren känner jag en svag känsla av det som nu är helt bortblåst ur mig...kärlek. Varje dag likadan, vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Jag intalar mig hundra gånger varje dag att mitt liv kommer bli bättre, att jag snart kommer hitta en vändpunkt. Det har jag intalat mig länge nu, men ingenting händer. Ingent alls. Ensamheten växer och växer varje dag och jag funderar oftare och oftare på att bara avsluta detta, min patetiska ursäkt för ett liv. Jag sätter ofta in fingrarna i munnen och låtsas som att det är en pistol, och jag trycker på avtryckaren. Jag äter för myckt alvedon, bara för att slippa känna någonting alls.
Det är nära nu, det känner jag. Och detta kan vara ett slags hejdå brev. Även fast jag vet att det inte är någon som bryr sig. Det ska bara bli så skönt att slippa det här "livet".
Farväl, för alltid?
Leave the bourbon on the shelf
Jennifer, tell me where I stand
and who's that other boy holdin' your hand?
and who's that other boy holdin' your hand?
Mannen i den vita hatten
Och tiden krossar mjukt ditt motstånd, det kommer smälta bort som snö. Tills du slår din käpp mot muren som du rest omkring din ö, och alla dina vänner och hela din familj dom går med stormsteg mot den dagen då jag inte längre finns.
