Show you how
Kära blogg. Idag tänkte jag blogga loss lite.
På utsidan kanske jag verkar glad, rolig och nöjd. Men så är inte fallet. Mitt liv är chaos, allt omkring mig faller isär. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt jag någonsin trott på håller sakta på att ruttna bort i tidens förmultnande process. Min en gång så skarpa hjärna börjar sjunka ihop till en grå geggig massa. Mina ben orkar inte längre bära mig, blodet i min kropp känns som is. Jag tycker mig alltid hitta mig själv i den mest regnigna och mörka del av världen där inget hopp finns på flera mils avstånd och det finns inte en chans att ta mig upp från marken, då mina muskler inte gör som jag säger. Inte en strimma av ljus kan skådas någonstans, mörkret omringar mig och kryper sakta upp längst min ryggrad och tar över hela min kropp. Vännerna jag en gång hade sviker mig en efter en, stöter sakta bort mig från gänget. Slutar hälsa på mig när jag går förbi, ringer aldrig mer. Den mänskliga beröring jag älskar så mycket är nu ett minne blott. Jag drömmer mig ofta bort till mina vänner, att få vara med dom, att få kramas med någon, att bara känna sig behövd. För en gång var jag mer än vad jag är nu, bara ett grått skal som inte kan känna någonting. Död inombords. Ångest. Panik.
Jag kan ligga i min kalla säng i flera timmar och bara stirra upp i taket, i hopp om att någon ska säga något till mig på msn där jag alltid är inloggad, eller för att få höra sms signalen på mobilen. Men lyckans ljud som jag så länge ligger och väntar på hörs aldrig. Jag är bortglömd. Jag vet inte vad jag har gjort, varför har det blivit såhär? Jag har inte ändrats, och det har inte ni heller men någonting har ändrads. Jag kan bara inte förstå vad.
Varje ensam dag känns som en evighet och dom få gånger telefonförsäljare ringer eller när jag hinner säga hej till brevbäraren känner jag en svag känsla av det som nu är helt bortblåst ur mig...kärlek. Varje dag likadan, vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Jag intalar mig hundra gånger varje dag att mitt liv kommer bli bättre, att jag snart kommer hitta en vändpunkt. Det har jag intalat mig länge nu, men ingenting händer. Ingent alls. Ensamheten växer och växer varje dag och jag funderar oftare och oftare på att bara avsluta detta, min patetiska ursäkt för ett liv. Jag sätter ofta in fingrarna i munnen och låtsas som att det är en pistol, och jag trycker på avtryckaren. Jag äter för myckt alvedon, bara för att slippa känna någonting alls.
Det är nära nu, det känner jag. Och detta kan vara ett slags hejdå brev. Även fast jag vet att det inte är någon som bryr sig. Det ska bara bli så skönt att slippa det här "livet".
Farväl, för alltid?
På utsidan kanske jag verkar glad, rolig och nöjd. Men så är inte fallet. Mitt liv är chaos, allt omkring mig faller isär. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt jag någonsin trott på håller sakta på att ruttna bort i tidens förmultnande process. Min en gång så skarpa hjärna börjar sjunka ihop till en grå geggig massa. Mina ben orkar inte längre bära mig, blodet i min kropp känns som is. Jag tycker mig alltid hitta mig själv i den mest regnigna och mörka del av världen där inget hopp finns på flera mils avstånd och det finns inte en chans att ta mig upp från marken, då mina muskler inte gör som jag säger. Inte en strimma av ljus kan skådas någonstans, mörkret omringar mig och kryper sakta upp längst min ryggrad och tar över hela min kropp. Vännerna jag en gång hade sviker mig en efter en, stöter sakta bort mig från gänget. Slutar hälsa på mig när jag går förbi, ringer aldrig mer. Den mänskliga beröring jag älskar så mycket är nu ett minne blott. Jag drömmer mig ofta bort till mina vänner, att få vara med dom, att få kramas med någon, att bara känna sig behövd. För en gång var jag mer än vad jag är nu, bara ett grått skal som inte kan känna någonting. Död inombords. Ångest. Panik.
Jag kan ligga i min kalla säng i flera timmar och bara stirra upp i taket, i hopp om att någon ska säga något till mig på msn där jag alltid är inloggad, eller för att få höra sms signalen på mobilen. Men lyckans ljud som jag så länge ligger och väntar på hörs aldrig. Jag är bortglömd. Jag vet inte vad jag har gjort, varför har det blivit såhär? Jag har inte ändrats, och det har inte ni heller men någonting har ändrads. Jag kan bara inte förstå vad.
Varje ensam dag känns som en evighet och dom få gånger telefonförsäljare ringer eller när jag hinner säga hej till brevbäraren känner jag en svag känsla av det som nu är helt bortblåst ur mig...kärlek. Varje dag likadan, vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Vakna, äta, göra allting på rutin, sova. Jag intalar mig hundra gånger varje dag att mitt liv kommer bli bättre, att jag snart kommer hitta en vändpunkt. Det har jag intalat mig länge nu, men ingenting händer. Ingent alls. Ensamheten växer och växer varje dag och jag funderar oftare och oftare på att bara avsluta detta, min patetiska ursäkt för ett liv. Jag sätter ofta in fingrarna i munnen och låtsas som att det är en pistol, och jag trycker på avtryckaren. Jag äter för myckt alvedon, bara för att slippa känna någonting alls.
Det är nära nu, det känner jag. Och detta kan vara ett slags hejdå brev. Även fast jag vet att det inte är någon som bryr sig. Det ska bara bli så skönt att slippa det här "livet".
Farväl, för alltid?
Kommentarer
Postat av: J
Jag kommer ihåg när vi var små och kompisar. Härliga tider!
Trackback
